Kort om mig

Född 1984 på årets ljusaste dag.

Uppvuxen i Örebro med mamma, pappa, tre yngre syskon, en hund, en kanin och några undulater. Har bott i norra Californien där jag fortfarande har hem och familj.

Utbildad Nationalekonom, jobbar med finansiering av olika välfärdsprojekt, självlärd i måleri.

Allt jag sålt för hittills har jag skänkt till Tjejzonen (Sveriges största stödorganisation för alla som identifierar sig som tjej mellan 10-25 år).

Är ensamstående med tre vilda och helt underbara pojkar. Vi har världens bästa hund (som dock oftast bor hos mina föräldrar nu för tiden).

Fotbollstränare, hobbydansare, nybörjare på crossfit.

Hur jag hinner måla? Jag prioriterar målningen framför att kolla på tv, läsa nyheter, rensa ogräs, plocka in tvätt i garderoberna etc. Mitt lilla hus är oftast en stökig målarverkstad med leksaker på golvet, färgfläckar på väggarna och en hög med skor i hallen. Got to love it!

Några författare/poeter vars texter inspirerar mig just nu: Mary Oliver, Danielle La Port, Eckhart Tolle, Billy Chapata.

Några av mina favoritpoddar: Nicholas Wilton - Art2Life, Tricia Brouk - The Big Talk.

Om varför jag målar

Det finns ett tillstånd som jag tror att alla människor kan relatera till. Ett tillstånd då du har tappat all självmedvetenhet. Du känner dig mer levande, mer lekfull, nyfiken, mer som dig själv. Du har en porlande känsla av liv och energi i kroppen. Du är, du gör. Utan att tänka, problematisera, analysera. Du är i ditt naturliga tillstånd. Vissa kallar detta för flow.

Jag kan hamna i det tillståndet när jag dansar, leker, är i naturen, åker bräda, samtalar. Men vad har detta med min konst att göra?

Att måla är ett sätt att uttrycka den vi är och det vi har på insidan i fysisk form. Desto mer jag målar, desto mer inser jag att all min kreativitet föds i samtal med andra människor, i leken, i rörelsen. Men också i tystnaden, stillheten, där reflektion och iaktagande får ta plats.

Jag kan inte vara en konstnär utan gemenskap och sådant som får mig att känna mig mer levande - mer som mig själv. Mitt skapande är inte en "one man's show". Det jag uttrycker är alltid ett resultat av intryck, relationer och berättelser som berör. 

När jag känner den där porlande känslan av liv i kroppen och jag glömmer vem jag är - jag bara är. Då fylls jag av inspiration som liksom svämmar över och en känsla av att jag bara måste uttrycka det genom färger, streck och ord. Det blir till målningar, anteckningar, poesi.

Vad får dig att känna dig mer levande, mer som dig själv?